Kor är gömmare. När kalvarna är små kan korna lämna dem långa stunder för att själv gå och beta med den övriga flocken. De kan gömma sina småttingar så väl att man tror att de har blivit uppslukade av jorden. 

För några veckor sedan var jag säker på att en nyfödd kalv var försvunnen. Jag letade och letade men den gick inte att hitta. Jag var nästan säker på att den hade kommit utanför stängslet och irrat iväg in i skogen. Men rätt som det var  stod den där igen! Tillsammans med mamman, som om inget hade hänt. Hon hade bara gömt den extra bra och ville inte gå till den medan jag var där och letade. Smarta och kloka djur.

En sak som är smart uttänkt men kanske lite mindre smart i praktiken är när de gömmer kalven så de själva inte ser den, fast den syns oerhört bra från ett annat håll. 
Jag vet inte om det är en slump men nu har det hänt två gånger att kor har lagt sina kalvar bakom en stor rotvälta på betet. För att sedan gå och äta ensilage tillsammans med de andra. Från platsen där de får stödfoder kan ingen av korna se lillkalven men för oss människor ligger den helt synlig om man tittar uppifrån gårn. Himla praktiskt! Båda gångerna har jag och Linda nämligen kunnat smyga osedda till kalven och fått på den öronmärkena utan att mamma-ko sett något. På så sätt har hon sluppit bli uppstressad eller arg för att vi hanterade hennes lilla. Superbra! Men om det var vidare klurigt agerat ut beskyddarsynpunkt, att lägga den just där, vet jag inte!

En liten kille, knappt ett dygn gammal. ”Väl” gömd..