Nu är det ingen återvändo längre. Det börjar bli höst på riktigt och när man måste dra igång stödutfodrigen på betet står det utom allt rimligt tvivel att vi gått in i en ny årstid.  

Jag är glad att hösten är här. Sensommarens utblommade kvalmighet gör att jag blir less och vill komma vidare. Det är ju ändå ingen väg tillbaka och då kan man lika gärna slippa flugor och trött, överväxt grönska.

Kyligare luft, gigantiska balhögar, frånvaro av mygg och möjlighet att plocka bär står på plussidan men jag kan villigt erkänna att jag är mindre imponerad av diverse annat höstigt. Kvällsmörker, blötväder, balar i hagar och djur som riskerar att smita ut om de där balarna inte ställs fram i tid är sådana saker.

Idag körde vi årets första ensilagebalar till djuren på nedre betet. Dock på ett nytt ställe där vi inte har någon balkorg, så de lär väl trampa ut en del nu i början. Vi måste bära upp balkorgen från en annan del av hagen och inatt hade det regnat så vi avvaktade med det. Vi vill undvika att få så stora körspår i  grönfoderåkern med sin viktiga vallinsådd.

Både kor och kalvar var nyfikna och kom direkt. Det är kul när det händer något i hagen och alla kommer dit som om de blivit bjudna på världens fest. Korna råmade ljudligt när de sprang fram och kalvarna hängde på och verkade undra vad som var så himla intressant. Kossorna vet och minns precis hur gott det är med ensilage när gräset inte är lika frodigt längre men kvigkalvarna har ju mest ätit bara diat och betat. De var så små och åt bara några strån när de serverades balar sist.

Hemma, där vi har resten av korna och alla tjurkalvar är goda balar inget nytt. Deras hage är inte så gräsbevuxen så de har fått mat på foderbordet hela tiden. Gräs som gräs verkar de tycka. Om det sitter fast i backen eller kommer i balform verkar inte spela dem så stor roll.