Blåbär och pulled beef
Det blev två nya upplevelser för mig idag. Båda ska göras om, det är ett som är säkert.
I eftermiddags kom vi äntligen iväg och plockade blåbär på Hans självplocksodling i Hov (den som jag tipsat om tidigare, fast då utan att ha varit där själv). Så himla roligt! Enkelt, gott, trevligt och dessutom väldigt barnvänligt. Den som har testat att dra med sig ungar ut i bärskogen har kanske liksom jag erfarenhet av diverse gnäll, onda fötter, någon som blir blöt och någon annan som blir less redan innan man kommit fram till bären. I Selånger är blåbären stora som vindruvor, de kladdar inte och är extremt lättplockade. De växer på buskar i rader och det är så coolt för det ser ut som helt vanligt blåbärsris fast jättestort.
Här var ungarna lyriska över plockningen och ville inte sluta. Det enda gnäll jag och min syster hörde var att de ville plocka mer när det var dags att åka hem.
Min andra erfarenhet för dagen var att laga pulled beef. Jag är ofta sen med trender och pulled pork-perioden gick mig tyvärr förbi när det begav sig. Bättre sent än aldrig brukar man ju säga, och nu blev det pulled beef istället, helt slumpmässigt dessutom.
Två mystiska små nötstekar låg i vår frys och strax intill en liten plastförpackning med min mammas goda grönsakssoppa. Jag fick en idé och la alltihop i en stor form tillsammans med lök och kryddor, drog aluminiumfolie över och slängde in i ungen på ungefär 125 grader. Allt var helt fruset, både köttet och soppan, men efter några timmar började det dofta ljuvligt i köket. Efter ett tag till stängdes ugnen av och allt fick svalna på eftervärmen. När jag skulle skära en provskiva såg jag att köttet var otroligt mört och nästan föll sönder av sig själv. Då blev det pulled beef istället. jag drog isär allt kött till små strimlor och blandade ihop med den goda skyn med bas av grönsakssoppa. Supergott och smakrikt.