Nu är vi uppe i fyra kalvar varav tre är helt självgående och en behöver hjälp på traven. Extrapyssel för de små är ett kärt besvär, även om det kan kännas ruggigt att ge sig ut på kvällskvisten. 

Den här fina, lilla donnan föddes i snön i rasthagen i morse. Det tyckte kossan 225 var lämpligt. Vilka mammafasoner va? Lägga sig och kalva där ute när det fanns en fin halmbädd alldeles intill? Kornas vägar äro outgrundliga ibland och den lilla nyfödda kvigan blev allt lite nedkyld.

Att födas ute hade nog egentligen inte varit något större problem, om det inte vore för att just den här kalven inte kan räta på benen ordentligt. Klövarna är liksom invikta och om det beror på korta senor, någon brist eller bara på att hon legat hopknölad i magen vet vi inte än, men hon hade inte så lätt att komma upp från marken. Danne fick rycka ut och hjälpa till med en snabb inflytt och då passade han även på att boosta med råmjölk från frysen för att vara säker på att hon fick i sig värme och energi.

Det är en riktig överlevare det här tror jag. Hon verkar stark och envis trots sin svåra start och jag har masserat och sträckt hennes leder så hon ska kunna stå och gå ordentligt inom kort. Hon har testat att kliva upp flera gånger men klarar inte av att ta sig fram till spenarna och hålla balansen medan hon diar. Därför har vi matat med hink även resten av dagen och nu ska jag snart gå ut och ge ett sista kvällsmål.

Jag lyckades handmjölka kon tidigare och det känns bra. Mjölken som kalven får nu är samma som om hon kunnat förse sig själv. Tur att det var en hyfsat medgörlig kossa, långt ifrån alla dikor tillåter att man kommer nära och drar i spenarna har jag märkt.

Jag värmer mjölken försiktigt på spisen och sedan får hon dricka ur vanlig napphink. Hoppas hon sveper allt, då kommer nog både hon och jag sova riktigt gott sedan.