När Finlands nya, unga statsminister, Sanna Marin, i lördags (25/1) intervjuades i Dagens Nyheter fick hon frågan om vad Finland och Sverige borde samarbeta mera om inom EU.

Hon svarade ”Skogspolitiken”.

Det håller jag verkligen med om.

Kunskapen och förståelsen i andra EU-länder för det nordiska skogsbrukets förutsättningar och möjligheter, verkar på sina håll vara begränsad. Det visar inte minst trasslet som verkar ha följt med den EU-förordning som föreskriver restriktioner och beräkningar för avverkningsnivåer – också i våra båda länder där tillväxten rejält överstiger avverkningarna. Och just därför bör ett gemensamt engagemang läggas på att se till att skogspolitiken, så långt möjligt, fortsatt kan vara nationell.

På onsdag (29/1) håller Skogsutredningen en hearing i Stockholm. Då ska alla som anmälde sig senast den 2 januari och som noga läst utredningsdirektiven ges tillfälle att lämna synpunkter och göra inspel. För egen del missade jag anmälan och har ändå inte ha möjlighet att gå, så jag meddelar mig på detta sätt.

Jag har läst utredningsdirektivens 22 sidor – som en mindre departementspromemoria i sig! – och det är sannerligen inte någon busenkel uppgift utredningen har.

22 sidor utredningsdirektiv

Produktions- och miljömålen och principen om skogsägarens frihet under ansvar ska ligga fast. Inom den ramen ska lämnas konkreta förslag på åtgärder för stärkt äganderätt till skog, nya och flexibla åtgärder för ersättningsformer vid skydd av skogsmark och om hur internationella åtaganden för biologisk mångfald ska förenas med en växande cirkulär bioekonomi.

Från principer till konkret vardagsverklighet – var så god och knyt ihop den säcken!

Men det kan man säkert. Det jag undrar är dock om vi inte också här, när det gäller just den nationella skogspolitiken, borde ha en del att lära av Finland (och då tänker jag inte i första hand på att den finske skogsägaren får bättre betalt för virket).

Det hela kanske är en attitydfråga. I samband med Finlands 100-års-jubiléeum för några år sedan ställdes i tidningen Hufvudstadsbladet i Helsingfors frågan om vad som hade betytt och format landet mest?

På första plats kom – Skogen!

”Historiens snabba kast har ibland drabbat Finland hårt, ibland gynnat oss. Härskare har kommit och gått, större och mindre tyranner. Men en sak har varit bestående genom alla århundraden – skogen. Skogen gav oss skydd, utkomst och välstånd. Utan skog, inget Finland”, konstaterade författaren Staffan Bruun på bemärkelsedagen.

Det svaret hade vi knappast fått vid en motsvarande undersökning i Sverige, där alienationen inför skogen snarare verkar vara ett problem.

Men även utan sådana jämförelser är mitt intryck att den finska skogspolitiken och skogsdebatten är mindre polariserad, bygger på mera samklang mellan skogens intressenter, ännu mera frihet under ansvar, men framför allt bygger på en insikt om skogens betydelse, såväl historiskt som framåtblickande, för välstånd och utveckling.

Hur har man kunnat nå dit? Det skulle jag vilja ha svar från Skogsutredningen på. Om det nu är så. Och vad vi i så fall kan lära av det.

Nu kanske det är att slå in öppna dörrar. Statliga utredningar har ibland några sidor där man beskriver hur det ser ut i andra länder. Men jag vill ha mer än så; jag vill ha ett helt kapitel: ”Svensk och finsk skogspolitik – en jämförelse”.

Helt enkelt lite mera sisu i den svenska skogspolitiken!