Man ska naturligtvis inte sitta och gnälla den dag på året då den Europeiska Unionen via Statens Jordbruksverk betalat ut allsköns stöd till oss som inte bara odlar utan också håller landskapet öppet.

Kanske ska man bara vara glad och tacksam.

Men det saknas ju inte motprestation.

Senast i söndags – innan EU-stöden hade betalats ut – tänkte jag så.

När jag är lite mera misslynt – och det brukat hända några gånger om året – så brukar jag kolla på Lars Molins fantastiska filmproduktion om ”Midvinterduellen” (som handlar om en mjölkpall). Den är gammal, men uppfriskande! Finns på SVT Play under samma länk som ovan.

Midvinterduellen handlar om en tid som inte längre är, men om betydelsen av äganderätten och att stå emot allt vad myndigheter och allsköns sammanslutningar heter.

Där skogs- och bondeägda sammanslutningar kan vara bra – men inte får bli en del av etablissemanget.

Om Egon, som vägrar flytta sin mjölkpall 100 meter till en gemensam mjölkpall för flera fastigheter.

Och som gång efter annan får den medvetet sönderkörd av snöplogen från Vägförvaltningen (i samråd med ”Mjölkcentralen”).

Och där Egon varje gång bygger upp den igen.

Det är en helt underbar film om envishet.

Och där grannarna först ifrågasätter, men till sist hela byn sluter upp bakom Egon.

– Det är inte pengar det gäller. Det gäller ju alltihop, allting, säger Egon.

På något sätt har han så rätt. Och det slutar med en armerad mjölkpall, som Vägförvaltningens snöplog studsar in i och sedan landar upp och nedvänd i diket.

I dag finns inga mjölkpallar kvar.

Men det finns för oss jord- och skogsägare rätt mycket i den där ”Mjölkpallsfilmen” som går att överföra till i dag, i såväl jord- som skogsbruk. Med föreskrifter från såväl myndigheter som organisationer och kooperativ – är de med eller mot oss? Om nödvändig utveckling och rationalisering, men också om att stå emot.

Även när det gäller en mjölkpall.

Tål att tänka på.