I dag kom en statlig utredning med förslag till nya strandskyddsregler. Jag har inte läst utredningen, men däremot utredarens artikel på DN-Debatt i dag.

För egen del har jag inget personligt intresse i frågan. Det enda strand jag har är inte mer än drygt 100 meter lång vid sjön mitt i byn på min fastighet i Närke och där har det, så länge jag kan minnas varit allmän badplats (numera arrenderar jag ut området till kommunen, som sköter det väl). Mina barn gick i simskola där och kallt och regnigt var det för det mesta. Men jag har liksom inga ambitioner om annat än att det ska förbli som förut.

Men strandskyddsfrågan är intressant. Å ena sidan kan man argumentera för att det är ett oacceptabelt ingrepp i min äganderätt och rådigheten över min fastighet. Varför ska jag inte få bygga ett hus vid stranden på mig egen mark? Å andra sidan är det en balansgång mot allemansrätt och miljö- och frilutsmål.

Nu föreslås en ökad geografisk differentiering med lättnader i strandskyddet på landsbygden, i varje fall i områden med en lägre exploateringsgrad och befolkningstäthet. Och det generella strandskyddet tas bort vid sjöar som är mindre än 1 hektar och vid vattendrag, som är 2 meter eller smalare – bra! På det stora hela tycker jag att utredningen kommer med nyanserade och flexibela förslag.

Samtidigt stärks strandskyddet i områden med hög exploateringsgrad och stor efterfrågan på bebyggelse.

Och det kan ju verka orättvist och diskriminerande på sätt och vis. Varför ska den straffas, som råkar äga en fastighet i ett område med högre exploateringsgrad? Och lite kontraproduktivt kan det väl bli om det sänkta strandskyddet i vissa områden frammanar en högre exploatering och efterfrågan på husbyggande, som i sin tur leder till ett återinförande av ett förstärkt strandskydd…

I de fallen är det nog bäst för den som berörs att passa på och bygga medan tid är. Om det nu alls blir något av med utredarens förslag.