Går och funderar på det här med låga grundvattennivåer. Det har det ju varnats för i så många år, varje sommar, att man till sist inte längre bryr sig. Så länge det bevisligen ändå finns vatten.

Men hur bekymrad ska man vara?

SGU:s senaste genomgång varnar nu för låga nivåer i såväl stora som små magasin i de flesta län https://www.atl.nu/lagt-grundvatten-pa-somrarna-kommer-bli-vanligare.

Har en borrad brunn (120 meter ner) som en gång dimensionerades för att försörja åtminstone 50 kor samt ungdjur och två bostadsfastigheter. Djuren är borta för länge sedan, så då borde det väl räcka? Och vi brukar rensa och spola brunnen då och då för att förbättra inflödet.

Och här har det ändå regnat rätt bra och med jämna mellanrum under sommaren.

Men ändå?  ”Branddammen” som jag brukar ha som indikation står lika torr som den gjort de senaste somrarna. Även om den fylls på efter snösmältningen på våren (vilket ju förstås förutsätter att det snöar någorlunda, men det gjorde det förra säsongen).

På våren rinner det oftast till!

Men en gång för snart 10 år sedan tog vattnet faktiskt slut. Vi skulle rödfärga om lagården och alla ekonomibyggnader. Rödfärgningsbolaget kom i början av augusti ut med så där 25 stycken 100 L-vattentunnor för att vattenblästra fasaderna innan rödfärgningen, men sådär i höjd med att de hade fyllt tunna 18, så tog vattnet slut. Visst, det rann till efterhand ändå, men det gav mig en tankeställare.

På andra håll i världen vandrar man (oftast kvinnor) miltals med ämbar för att hämta vatten. Hos oss forsar det ut ur alla kranar och slangar vi har.

Det finns skäl att vara ödmjuk inför – och rädd om – vattnet.