Ja, det blev ännu en vända i det här med EU:s förordning om återställande av natur – som nu i veckan antagits. Sara Johansson beskriver utförligt alla turer som varit i ATL (17/6).

Den biologiska mångfalden ska öka och minst 30 procent av ”listade habitattyper i dålig kondition till ska återställas till 2030, minst 60 procent  till 2040 och minst 90 procent till 2050.”

Jag fattar bara inte vad är det jag förväntas ”återrestaurera” till?

Ett närmast för-industriellt landsbygds-Sverige med häst, oxe och plog, ungdjur på skogsbeten och där de flesta bor på, och har sin utkomst från landsbygden? Där vi slår minsta inäga med lie och alla barn i Bullerbyn åker hölass bakom hästen dagarna i ända?

Jag är ju inte dummare än att jag ser rester av gamla stenmurar, diken och skogsmark som uppenbarligen varit, om inte odlad mark så gammal betesmark. Och jag förundras och känner djup respekt för alla dem som måste ha slitit här.

Återrestaurera här? Till vad?

Men tiden har ju ändå haft sin gång.

Jag låter betesputsa de småskiften som i mina skogsbygder är direkt olönsamma att odla. Mest för att hålla landskapet öppet. Och kanske kommer det åter en dag även för dem.

Men att ”återställa” är något annat.

Återställa till vad? Vem ska betala? Att det här kommer att få konsekvenser för jord- och skogsbruk är uppenbart.

Och visst, det betonas att kraven inte går ner på individnivå (som enskild markägare), så jag kanske inte kommer att fängslas om jag inte ”återrestaurerar”. Men man kan ju straffas på andra sätt; ska staten genomföra det här så kommer det ju ändå att kräva administrativa tvångsåtgärder mot den som inte lyder.

Jag bara undrar hur det ska gå till?

Och vart tog äganderätten vägen i det här?

Brussels at its worst.