Jag begriper egentligen ingenting om det här med teknik och fiber och mobilt bredband och borde väl därför egentligen bara hålla tyst.

Men jag har följt det ett tag och ett av mina första inlägg här på Utbobloggen handlade om när vi alla skulle få fiber: https://blogg.atl.nu/utbobloggen/2020/04/07/nar-hela-bygden-skulle-fa-fiber/

Då var det möte i gamla Salemkyrkan i Godegård och där stod några pojkar från det då aktuella fiberföretaget i sina skrynkliga Dressman-kostymer och försökte se världsvana ut och talade om hur bra allt skulle bli om vi bara skrev på fiberavtal.

Det var då.

Gick inte så bra. Snart var det företaget borta från bygden.

Men nya intressenter kom.

Och ville dra fiber genom skogen och utmed vägar och i diken och över gärden på gården.

Plats för fiber?

Jag var skeptisk, men ville inte vara motvillig. Sade som jurist dock nej till ofullständiga avtalsförslag, som jag fick. Efterfrågade nya. Det kunde sedan vara tyst länge.

Sedan återkom man med liv och lust och kartor och idéer om dragningar fast egentligen samma som förut (och med en ersättning som var densamma och inte var att skryta med).

Vi tog t o m en besiktning på plats i hop så sent som i våras. Och jag bad min kloke vägentreprenör att vara med för att tala om hur det skulle dras och grävas ner för att inte kapas av vid en vägkantshyvling.

Det var då. Sedan blev det tyst.

Och nu ser jag att även det här fiberföretaget gått i konkurs med 32 miljoner i skulder. Och 6000 abonnenter.

Så kan det gå.

Det är mycket man inte förstår. Just på gården funkar det fint med mobilt bredband, men på många andra ställen verkar ju fiber ändå vara en förutsättning och det som funkar bäst.

Det väcker också frågor om statens ansvar, inte minst i oroliga tider, för en levande landsbygd och för allas tillgång till kommunikation.

Sista kapitlet är nog inte skrivet.