Det är år 2022 och jag år 61 år och utbo.

Ändå minns jag, med en lätt rysning, hur det när jag var liten pojke berättades för mig om när den sista vargen sköts eller drevs bort från markerna i slutet av 1800-talet.

Det var som en beskrivning av om hur allt ont hade fördrivits; Ryssen, Rövarna Hjert och Tektor – och så Vargen!

Det gav en känsla av trygghet.

Jag gick där och sprätte runt i kortbyxorna i dammet på lagårdsplanen.

Det mest dramatiska som hände var när räven en sommarnatt tog några höns.

Ändå kunde jag inte låta bli att projicera bilder för mig själv om hur Rövarna gjorde inbrott i uthusen och om hur Vargen kom tillbaka med sina stora och glupska käftar!

(Om Ryssen tänkte jag inte så mycket – såg det mera som ett ishockeylag = Sovjetunionen – men även där hade jag förstås fel.)

”Vargen kommer!” har med åren blivit ett uttryck.

Inte för att beskriva att vargen verkligen kommer utan mera för att beskriva att hojtar man för mycket och för ofta, så är det ingen som tror på det när vargen faktiskt kommer.

Och länge har jag försökt tänka bort Vargen som en realitet. Visst, jag vet att det finns ett revir någonstans där i skogarna i den nordöstra delen av länet, men det är ju långt bort.

Men så meddelar plötsligt en av jägarna att de sett en varg stryka förbi på ett gärde bara några hundra meter från boningshusen!

Här någonstans vandrade vargen förbi.

Huvaligen!

Alla fördomar och rädslor bubblar upp.

Törs jag släppa ut katten? Törs jag gå ut med röjsågen? Törs jag alls gå ut?

Dumheter, tänker jag sedan. Det här är väl en skygg stackare som blivit utknuffad från sitt revir och lite ledsen och ensam traskat söderut. Och här finns då inga höns eller lamm att ge sig på.

Men ändå.

Jag har i många år läst och hört diskussionen om vargens utbredning och de problem det fört med sig.

Det har känts lite som en abstraktion.

Men nu är det en realitet – Vargen är efter sådär 150 år tillbaka! (om än en skygg stackare).

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.