I ett principiellt viktigt mål har Högsta domstolen dömt staten att betala ersättning för en avverkning som stoppats på grund av tjäder.  https://www.atl.nu/hd-dom-skogsagare-far-ersattning-for-tjader-stoppad-avverkning.

Det är en framgång. Markägaren hade rätt till en ersättning motsvarande värdeminskningen på fastigheten med ett tillägg på 25 procent. Staten kan inte stolpa in och ta över rättigheten och rådigheten över din jord och skog utan att betala för sig.

Gott så. Men samtidigt är det något som skaver här. För det är ju för många av oss i första hand nog inte pengarna det handlar om.

Tänk om jag faktiskt vill bestämma över min jord och skog på egen hand – och hellre det än att få ”ersättning” från staten?

En pryl bland alla andra?

Det finns ett tänkesätt i politiken och juridiken här som gör mig lite bekymrad. Att ägandet av jord och skog liksom är en vara eller tjänst lite vilken som helst. Typ någon pryl man kan köpa och sälja på Blocket; en bokhylla här, ett soffbord där, en gammal cykel här – och så några hektar skog (?)

Så funkar det ju inte.

Det som gör ont i hjärtat är ju när staten/dess myndighet anser sig veta bättre. När det som du och jag och generationer före dig och mig med omsorg har skött och vårdat ska tas om hand/tas över med föreskrifter från den statliga myndigheten. Där äganderätten blir en chimär. Där du på papperet har den kvar, men i praktiken inte får röra en pinne i din egen skog.

Javisst, här betalas det ut ersättning.

Men det är inte det saken gäller. Det är något annat, betydligt djupare och känslosamt, som har med själva ägandet och omsorgen och kärleken till jorden och skogen att göra.

Som inte så där direkt rakt av låter sig omsättas i en prislapp.

Det är därför som det här med staten och intrångsersättningen är komplicerat och har många djupa bottnar.

För det är ju mer än pengarna det handlar om.

Och det är därför det gör lite ont.