Gallrar skog. Skördaren går fram. Och det ser fint ut.

Här har jag gått med röjsågen en gång.

Och det var väl inte så att jag som Ung & Dum och när jag växte upp på gården hade några ideér om gårdarna och skogen. Ville väl mest därifrån.

Hade stora visioner, jag skulle ut i Stora världen, tänkte att jag skulle bli, typ diplomat.

Fast ändå var det rätt kul att gå omkring och röja och plantera på hyggena ihop med min far (barrotsplantor var det alltid, då minst 3000 plantor/ha), frampå vårkanten. Sådär framåt åtta-tiden på kvällen när jag var helt slut, så kunde han säga att ”Nu tar vi 1oo plantor var till!”.

Det gjorde vi.

Jag blev sedan förvisso ”utbo” – och jurist med jobb där jag fått resa och se rätt mycket av ”Stora världen”. Och med boende på avstånd från gårdarna. Men där jag med åldern insett vad som betyder något – och sålunda tillbringar jag alltmer av min tid där (här).

Så då är det kul när tiden nu kommer i fatt mig!

Nu gallrar vi fina 40-45-åriga bestånd på gården, som jag själv varit med om att såväl plantera som att röja (jag minns hur jag gick där med röjsågen och en liten radio i innerfickan och hörsnäckor i örat och lyssnade på ”radion”)!

Skördaren har nu varit här och snart kommer skotaren. Hade aldrig kunnat ana, när jag gick där och röjde lövsly, att det skulle kunna bli så här fint!

Jag minns att när jag och min far planterade igen ett lite vattensjukt bete/åker -så sa han att ”det här kommer jag aldrig att få se när det avverkas”. Det var ord som gav mig eftertanke.

Jag hoppas att jag får vara med om slutavverkningen av de här gallringsbestånden.

Det finns en i alla fall delvis sammanfallande livscykel här mellan skog och människor!