Det har väl alltid funnits kattor på gården.

Jag tycker det hör till.

När jag var liten var de alldeles för många.

Några få var huskattor. De gick in och ut lite som de ville.

Men de flesta var lagårdskattor.

Som drack komjölk som ställdes ut i skålarna i lagården direkt efter mjölkningen.

Och kattmammorna gick och gömde sig på höskullen när det var dags att föda – och så blev det ännu fler kattor.

Det var förstås någon sorts Bullerbyidyll, det där. Och den tiden är sedan länge förbi.

Vi lät nu, på veterinärens inrådan, vår lilla fina katta, snart 16 år, somna in. Ena dagen har hon varit utekatt på gården – jag vet inte hur många hundra möss och råttor hon släpat fram och lagt på trappan genom åren – andra dagen innekatt i Stockholm, som tålmodigt åkt fram och tillbaka till gården under alla dessa år.

Men hon hade ett härligt revir att bestämma över!

Det känns lite tomt nu.