Knappt hann jag plocka in snökäpparna i helgen, så vred vinden om till nordan och det började ryka något vitt i luften.

Borde kanske ha begripit bättre. Det där är lite att utmana ödet. Ett tidigare år med en mild och snöfattig vinter, så tog jag också in snökäpparna tidig april – och straffades med två decimeter snö bara någon vecka senare.

Men den här säsongen kändes det nästan onödigt att alls ha satt upp dem. ”Vintern” 2019/2020 har det bara vid ett (1) enda tillfälle snöat så pass att vägen behövt plogas. Och det var knappt att det ens då behövdes. Måste vara rekord.

Av Annandagens snörök blev det heller inte mycket mer än just så. Däremot fortsatte det att blåsa med envist ilskna och häftiga byvindar, så risken är väl stor att det ligger en ny omgång med vindfällen – jag vet snart inte för vilken gång i ordningen detta år – som måste tas om hand.

Så där lite lagom inför barkborresäsongen.

Tröttnade på det hela och åkte istället tillbaka till stan för att fira dotterns 23-årsdag. Trevligt födelsedagsfirande – fast med social distans och kaffetermos och bullar vid en utemöbel i Fruängen. 4 grader varmt.

Det är märkliga tider.

Men nu är i alla fall snökäpparna inne.

Vi har en samfällighet på 3,1 km väg som korsar fastigheten och det brukar bli sådär 150-160 snökäppar.

Att sätta ut – och plocka in. Lite lagom.

Fast det är roligare att plocka in dem.