Nu har vi kommit till del sex i min lilla serie om hur jag ser på ett hållbart skogsbruk. De tidigare delarna hittar ni här. Del ett, del två, del tre, del fyra och del fem. Om ni följer Skogspodden på Facebook så ser ni när nya poddar och inlägg på bloggen dyker upp, gör gärna det.

Del sex handlar om att ha balans mellan vilt och bete. Det har vi tyvärr inte idag, det visar Äbin med all tydlighet. För er som inte känner till Äbin så står det för älgbetesinventering och det är en årlig inventering av betesskadorna i den Svenska skogen som Skogsstyrelsen ansvarar för. Den ger en bild över balansen mellan vilt och bete, inte bara genom att räkna de skadade ungtallarna utan man ser också förekomsten av RASE (Rönn, asp, sälg och ek), som är klövviltets favoriter. En annan intressant sak man kan se i Äbin är andelen föryngrad tall på mager mark. Jag brukar titta på den siffran, som jag tycker vindar vart vindarna blåser bland alla skogsbrukare. Anlägger vi mycket tall på tallmark tolkar jag som att det finns ett förtroende och tillit att utvecklingen går åt rätt håll och vice versa. Bilden nedan visar en sammanfattning över Äbin i Kalmar län 2019.

Notera att andelen mager mark som återbeskogas med tall ökar, vilket är ett positivt tecken. Å andra sidan ökar även andelen tallstammar som skadas av vilt, nu på 19%. Målet är 5% (vid något tillfälle har jag sett att just Kalmar län haft 6% som mål konstigt nog). Vi ser också att 43% av tallstammarna är oskadade eller 57% av alla tallar upp till 4 meter är betade eller skakade av klövvilt på något sätt. Målet är att 85% ska vara oskadade och det ska i sin tur ge 70% oskadade tallar vid 5 meters höjd (älgsäker höjd). Nu blev det mycket siffror men vi kan sammanfatta det hela med att vi är långt ifrån att ha balans mellan vilt och bete.

Vad kostar betningen då? Ja, i höstas kom Skogsstyrelsen med en rapport där de beräknar kostnaderna för betesskador till ca 7 miljarder kronor per år och för några år sedan kom Södra med en rapport där de beräknade kostnaden för viltbetesskador i Götaland till ca 1 miljard. Exakt vad siffran är för betesskador kan man diskutera, men helt klart är det en mycket stor kostnad för svenskt skogsbruk. Självklart så ger jakten en hel del intäkter och naturupplevelser, så älgen har en självklar plats i skogen, inte tal om annat. Men jag anser vi skulle ha färre klövvilt än vad vi har idag, Äbin siffrorna talar sitt tydliga språk, vi är långt ifrån att ha balans mellan viltet och tillgängligt bete. Tyvärr förvärras situationen av att det har blivit vanligt att anlägga gran på tallmark. Inte nog med att granen inte är bete när den är ung, som uppvuxen gran skapar den så mörka skogar att riset växer sämre. Och älgarnas basföda är tall, olika löv och olika sorters ris (ljung, blåbär och lingonris). En tall- eller blandskog släpper in ljus så att riset kan växa fint. Men den här punkten ska inte handla om att reducera klövviltet utan den andra faktorn, nämligen öka maten för viltet.

När vi röjer så spar vi allt undertryckt, det vill säga all björk och annat löv som inte övertoppar tallen/granen får stå kvar och bli mat till klövviltet. Extra viktigt att behålla RASE, den får stå kvar även om den övertoppar. Det ser vi sällan dock. Rönnen är en favorit hos älgen och den kan vid gynnsamma fall sprida sig ordentligt. Ser man att den börjar komma upp och bilda träd, så är det ett positivt tecken. Vi har vissa områden på vår skog i Bergslagen där den börjar komma upp ordentligt. Det är stor skillnad mot för några år sedan när den kom upp i fotledshöjd, sen kom den inte högre för betestrycket var så högt. Så ser det tyvärr ut på i vår skog utanför Vimmerby. Där ser både rönnen och eken ut som bonsai träd, låga och hårt betade. Om man inte har någon rönn, kan man ta fram frön från den så man kan så. Bosse brukar bereda fram frön från rönnbär och oxelbär, det kan ni läsa om här.

Vi röjer i flera steg, hellre lite och ofta än mycket och sällan. Tanken är att allt löv vi sparar blir mat till klövviltet och på så sätt äter den mindre av vår tall. Flera forskare är inne på liknande tankar, lyssna gärna på Skogspodden avsnitt nr 2, där vi intervjuar Märtha Wallgren, viltekolog på Skogforsk i Uppsala.

I talldominerade bestånd röjer vi bort tallar först när vi når älgsäker höjd, dvs fem meter. Fast förväxande grovkvistiga tallar (vargar) röjer vi bort innan om vi springer på dem. De tallar som är betade får gärna stå kvar eftersom det visat sig att älgen gärna återkommer och betar på samma tall igen, tydligen så smakar tallarna annorlunda.

När det gäller betningen i skogen så bör jag nämna att beskogningen är viktig, ska man klara en betning i ett tallbestånd bör man ha minst 8 000 – 10 000 plant/hektar. Det är svårt att få om man planterar tall, utan det är sådd eller självföryngring eller helst både och som gäller. Nedan ser ni sådda tallplantor tre veckor efter sådd. Visst är de fina!