Pungkulor, horn och blåmärken

20 februari, 2019

Tänk vad stilla det kan bli på gården ibland. Vi såg inte röken av en enda karl här förrän Danne smög hem frampå eftermiddagen. Inga lastbilsleverenser, inga grannar, inga kaffegäster och inga litauiska kraftledningsbyggare. Blir det så när man hotar med att det ska skäras bort pungkulor? 

Nä, jag skojar förstås men det brukar faktiskt stryka runt fler män här. Det var ovanligt tomt.
Den som blev av med väsentliga delar av sin manlighet var dock bara katten Fjompen. Han har vuxit på sig bra och nu var han redo för kastrering. Idag har han varit lite trött men annars mått bra.

Tjurkalvarna kastrerar vi inte men däremot blev de avhornade. Och medan hon jobbade berättade vår veterinär Ellinor om sina resor till Afrika. Det lät jättespännande och jag skulle också vilja åka dit någon gång.


Hornanlaget bränns bort medan kalven är sederad och lokalbedövad


Smärtstillande Metacam för att de inte ska ha ont när de vaknar upp från sederingen.

Sedan stämde vi av åtgången på läkemedel och gjorde en rundvandring på gården och tittade till alla djur. Vi gör alltid det när vi har veterinärbesök. Går en runda och tittar, resonerar om hälsa, foder, tillväxt och en massa annat. Det är bra tycker jag, det är viktigt för oss att ha en veterinär som är intresserad av hela bilden.

Arbetsdagen slutade för min del med ett rejält blåmärke på insidan av knät. Just då var dikorna billiga kan jag lova! En av dem sparkade till mig när jag klippte henne. Tror hon var lite kittlig. Men det är ingen ursäkt! Sparka inte det knä som föder dig, ko!

Såhär klipper man till
God morgon tisdag