Vad är ett gott djurliv?
Man kan ju inte låta bli att reagera. Missförhållanden på en så kallad djurfristad har nyligen uppdagats och omfattningen var så stor att djur behövde avlivas och föreståndaren fick djurförbud. Jag måste fundera på det här ett tag för jag kan inte förstå hur man resonerar om man håller djur på ett sådant sätt, och samtidigt hävdar att man vill dem väl.
(Länkar till ATL:s artiklar finns längst ner för den som missat dem)
Produktionslantbruket får med jämna mellanrum skit för att djur utnyttjas av oss människor och för att de går till slakt istället för att leva tills de dör naturligt. Som bonde får jag inte ihop det här. Ett djurliv på ett välskött, svenskt lantbruk är inte dåligt. Tvärtom, det är ju i produktionslantbruket kunskapen och resurserna finns. Bönder vet hur djuren fungerar, vad de behöver för att må bra och vad man ska göra om de blir sjuka eller skadade. Det är ingen lekstuga här ute på gårdarna om någon trodde det. Det är gedigen yrkeskunskap, seriöst företagande, ständig fortbildning och stort intresse.
Det man behöver om man ska hålla djur är kunskap, förutsättningar och arbete. Det är också av största nödvändighet att man följer den lagstiftning som finns så djuren inte far illa. Det spelar ingen roll om man har husdjur, produktionsdjur eller djur som man tar emot av djurrättsideologiska skäl. Man har ett ansvar och i det ingår att sköta djuren på rätt sätt, tillkalla veterinär när det behövs och att avliva djur som lider.
Nyheten som blev aktuell förra veckan var alltså att föreståndaren för en så kallad djurfristad fick totalt djurförbud efter en lång rad anmärkningar från länsstyrelsens djurskyddsinspektörer. Det är skrämmande läsning, särskilt eftersom gården drevs som en djurrättsverksamhet och var ett ställe där djur skulle få leva fritt och ha det bra. Något som alltså skulle vara bättre än tillvaron i det matproducerande lantbruket.
En god tanke på något sätt? Nja? Kanske om man förenklar idén om vad som är ett bra liv? Är det att ha det bra? Hos människor som kan sina saker? Eller är det att leva så länge som möjligt, även om det innebär sjukdom och smärta?
Resultatet på just den här djurfristaden verkade i alla fall allt annat än gott. Där fanns ett stort antal djur och enligt artikeln var många av dem i dåligt skick, några så illa att de fick avlivas direkt. Djur med vanskötta klövar och hovar, krämpor till följd av ålder och misskötsel, får som inte orkade resa sig, brister i läkemedelshantering och djur som fått mediciner avsedda för människor. Bland annat. Det kan väl ändå inte kallas för en fristad?
Jag tror att många i denna bortskämda, känslostyrda, och ibland helt verklighetsfrånvända tillvaro måste börja ta ansvar igen. Och se saker som de är. Det är ingen Disneyfilm det här. Det är levande varelser vi tar hand om, vi som har djur. Det innebär att vi måste axla vissa åtaganden, hitta sätt att utveckla och komma framåt när det gäller djuromsorg och ibland ta jobbiga beslut. För oss bönder är det en självklarhet. Vi kan inte göra det vi gör utan friska djur. Vi måste ha rätt kunnande och en verksamhet som bär kompetent personal och regelbunden vård och tillsyn av djuren. Vi måste också ha möjlighet att behandla sjukdomar och avliva djur som lider. Annars går det inte. Det är överenskommelsen mellan oss och de djur vi har. Att vi ska skydda dem.
Är det inte fantastiskt att vi kan producera mat av och tillsammans med djur och samtidigt ge dem gott liv? Hur kan det vara fel att djurliv tar slut medan djuren mår bra och kommer till nytta? Är det bättre att det slutar i kamp och smärta när de är gamla, sjuka och har ont?
Det finns säkert gårdar, fristäder och annan ickeproducerande djurhållning som fungerar jättebra och folk får ägna sig åt det hur mycket de vill. Men de måste också ta ansvar. Det är inte okej att låta djur lida bara för att en människa tycker sig ”se i deras ögon att de vill leva”, fast de inte kan stå på benen.
Djurlidande är inte okej i Sverige. Inte ens om djuren ”lider för sin egen skull”, vilket enligt den här föreståndaren skulle ha varit förmildrande. Vilket hemskt uttalande rent ut sagt! Lidande är lidande och det ska djuren skyddas ifrån. På lantbruk och i andra sammanhang. Lagen är tydlig. Oavsett om man har olika åsikter om att ha djur för matproduktion.
Vi måste också komma ihåg att djur inte är människor. Djur har det ibland på många sätt bättre. Hos en ansvarsfull djurhållare kan de leva gott och när livet tar slut slocknar lampan medan det är bra. Inte när plågorna blivit för svåra.
Jag är glad att det finns yrkesaktiva, stolta lantbrukare. Så många duktiga kollegor, trots att vi blir färre och färre, som skapar förutsättningar för att djur som exempelvis får och kor ens ska finnas i vårt land. Och som genomför det hela vägen fram. Från födsel till djurlivets slut, när och hur det än sker.
Länkar till ATL:s artiklar:
