Koflytt och vilda lustar

11 juli, 2021

Nu är korna uppdelade och beteshagen vid ån mättar tjocka magar. Riktigt fint är det. 

Vi flyttade djur till den här hagen igår och det var en process som skedde i regn och med ett visst mått irritation.

Det var blött och skitigt, korna råmade så det skallrade i väggarna och kalvarna var som vanligt busiga. Men vi lyckades till slut. Jag och Linnea började och Danne kom hem en sväng från sjukhuset så vi blev tre som jobbade ihop och fick ordning på allt.


Lerig och lite misstänksam kossa. ”Var har man hamnat nu då?”

Alla kor som har kvigkalvar är nu flyttade hit, plus några enstaka som är utan kalv. Tjuren Micke är också med men han ska hem igen inom kort för snart är han klar för i år. När han åker hem kan vi släppa ner fjolårskvigorna också, de som inte ska betäckas.


Ett hav av härligt gräs…

På tal om småkvigorna förresten. En av dem är helt brunstgalen! Det är den fina som Linda vill spara och det förvånar mig inte om hon lyckas bli dräktig genom rymning.
Det började för tre veckor sedan. Då brunstade hon och blev alldeles karltokig. Hoppade som en gasell över tre stängsel för att komma in till Leif. Den gången fick vi stänga in henne i en egen del av kostallet ett par dar tills det gav med sig men nu var det tydligen dags igen.
Nog kan biologin vara kraftfull, det har man väl varit med om själv någon gång, men den här donnan slår nog alla rekord. I morse hade hon åter hoppat över stängslet, stärkt av hormonernas rus, och jag fann henne i foderkrubban hos Stolpistjurarna där hon stod och svankade upp sig.


Kåtfia!

Kanske är det ett tecken? Ska vi behålla henne som ko? Nära till sina instinkter har hon i alla fall, det är ett som är säkert.

Ett land utan lantbruksminister
Magiskt kvällsbad